borgskan - mitt liv i Skåneland

Min vardag består som oftast i att ringa en massa samtal nuförtiden och att försöka hantera smärtan. Hade jag vetat att jag skulle bli så här dålig och knappt kunna gå ordentligt så vet jag faktiskt inte om jag hade haft barn idag. Jag älskar mina barn över allt annat och vill inte ha dom ogjorda. Men hade jag haft vetskapen så hade valet kanske blivit annorlunda och jag kunde kanske hantera alltihop på ett annat sätt. Jag är så arg på mig själv, på min kropp som sviker mig hela tiden. Och jag vet inte hur jag ska få ur mig denna ilska och besvikelse. Tårarna hjälper inte mycket, och dom kommer varje dag... Det är så mycket jag vill göra som jag inte klarar av. Och att be om hjälp är ju inte min starka sida.
Imorgon ska jag träffa min läkare igen och det kanske är lika bra att jag är ärlig denna gång och talar om precis hur jobbigt det är. Kanske ska jag säga att smärtan är för mycket för mig att hantera själv. I samma stund som jag säger det högt så måste jag ju erkänna att jag har förlorat tron på mig själv och kroppens förmåga att läka. Det här är inte det liv jag valt åt mig själv. Som alla säkert förstår så har jag det rätt så jobbigt just nu. Jag vill ju vara frisk och må bra. Kunna röra mig obehindrat och leka med mina barn. Inte behöva äta starka smärtstillande mediciner och vara tvungen att åka taxi till jobbet för att orka jobba.

Jag tar mina funderingar med mig och nattar kudden och hoppas att imorgon blir en bättre dag!